kawokaw

Sitter och mår hur bra som helst, sådär som jag för ett tag sedan sa att jag ville må igen. Sådär genuint nöjd och lycklig liksom. Nyduschad, trött i kroppen efter hur rolig (och jobbig) träning som helst, oboy och rostmacka bredvid mig. Vero sitter gör oss på the sims och jag sitter och fnissar åt alla 1000 frågor hon har om mig och hur jag vill vara, samt hur underbart noga hon är med det. ♥

 

 

 

Dessutom, som jag sagt förut; historian är klar, telefonen är äntligen här (ja den punkten får vara med här!) ut på äventyr nästa vecka, var på annat äventyr i helgen, och ett äventyr bokat i mars. Allt flyter på så jävla bra just nu. 

 

Men sen då så kommer den där känslan; någonting kommer gå fel. För såhär bra kan man väl inte gå och ha det? Och sen kommer den där andra känslan; eller har jag liksom redan påbörjat det som kan gå åt helvete? Jag liksom sätter mig i samma situation igen. Jag sätter andra i den situationen jag precis varit i. Och hur jävla genomtänkt och schyst är det? Inte alls, är svaret. Så jävla korkat. 

 

Sen tänker jag: eller har jag verkligen gjort det? Redan? Nu? Alltså är det samma sak? Neeejdå det är det inte, tänker jag då. Men sen så tänker jag Jo, idiot. Och sen säger jag Neeeejdå, igen. Egentligen inte, det behöver inte betyda någonting. Det är jag som förstorar upp det. Och så håller jag på så. Och nu blir jag snart galen. Jag skulle leva efter "ångra hellre något du gjort, än något du aldrig gjorde" men frågan är om det är så himla bra tänkt egentligen. 

 

Marie sa till mig en gång "Tänk inte! Bara gör, och så är konsekvenserna bara en spännande följd". Typ. Och jag vill verkligen göra så och det låter som en så himla härlig inställning. Och jag har försökt! Men hur klarar ni det? Det känns som att det bara löser sig för alla andra förutom mig. Såhär hux flux så skakar de av sig det. Andra liksom ramlar, reser sig och springer fort som fan framåt tills de ramlar igen. Och då reser de sig lika snabbt, och springer framåt igen. 

Jag? Jag ramlar. Rester mig långsamt, sådär nästan fejkat långsamt. Tittar mig om. Går försiktigt fram, liksom petar lite med tårna på marken framför mig innan jag sätter ner hela foten, precis som man gör när man ska gå på is som för att se om den verkligen håller. Sedan så tar jag ett steg, långsamt. Och ett till, försiktigt. Sen går jag sådär långsamt framåt tills jag tillslut får in ett litet tempo som snart leder till att jag joggar och sedan, flera hundra tusen meter fram, så börjar jag springa igen. Och då springer jag som fan med vinden i håret och är hur glad som helst. Benen bara rör sig automatiskt, fram fort, fort, fort. Tills jag ramlar. Och när jag ramlat ser jag att där framme, där har någon annan också ramlat. Alla kan ramla. Men människan längre fram på vägen reser sig bara upp och börjar springa igen, medan jag sitter kvar på marken ett tag och håller mig kring benen och funderar på om jag ska våga försöka springa igen.