kawokaw

Det har väl hängt i luften ganska länge, att det inte skulle vara vi två under en så mycket längre tid. Redan i våras började det knaka i kanterna, men på något vis har jag ändå alltid knuffat de tankarna åt sidan, för vi har ju haft det så bra tillsammans. Jag ville inte att tiden skulle ta slut. Jag vägrade se att vi en dag skulle ta skillda vägar. 

 

Vi har känt varandra i.. 10 - 11 kanske till och med 12 år. Och vi har gått igenom så sjukt mycket tillsammans och jag överdriver inte det minsta när jag säger att det har varit både svett, skratt och tårar! Jag minns såväl den dagen då jag skulle övningsköra till Sunne, och i en kurva tappade kontrollen över bilen och kom ut i fel körfält samtidigt som jag mötte en bil. Jag väjde till vägkanten, tvärstannade, skakade och grät av chocken. Pappa tog över och körde sista biten. Där och då kan jag lova, trodde jag faktiskt att det där var sista gången jag körde bil. Jag tänkte att jag aldrig mer skulle utsätta varken mig eller dig för en liknanade situation igen. Men ack så fel jag hade! Tillsammans har vi varit på jättemånga roadtrips och äventyr och det är med varmt hjärta som jag nu kommer minnas våran tid tillsammans.

 

Jag kände mig nästan skyldig när jag skulle säga hejdå. Tittade lätt över dig, som om jag inte vågade se dig i ögonen. Var rädd att du ska tycka att jag överger dig. Att jag inte tycker om dig längre.. att jag ska byta ut dig mot någon "bättre" och "annan".

 

Så du ska veta, kära Opeln, att jag alltid kommer se dig om min. Min första och min bästa. Och det känns sjukt tungt att tänka att vi aldrig mer kommer åka någonstans tillsammans igen. Jag minns våran roadtrip tillsammans med syrran till Arvika, jag minns när du stannade på grund av överhettning mitt i skogen mellan hem och Sysslebäck. Jag minns de gånger jag gråtit och skrattat medans vi tagit oss fram på landsvägarna tillsammans. Gud, tiden tillsammans även innan jag själv fick sätta mig bakom ratten! Du har kört mig och min familj runt om i landet, hämtat oss mitt i natten när vi varit fulla och glada, bôrnat runt på isen och tillochmed varit med om en krock! Och tänk så många kärringstopp och rusningar du fick stå ut med när jag skulle ta mitt körkort! Men du härdade ut med mig, och idag är vi som ett. Bara du och jag kan flyga fram längst våran väg, som vi gjort själva under tre år.

 

Men jag vet att du får det bra nu också.

Du kommer alltid vara min första.

Och jag kommer aldrig glömma dig.

Jag kommer aldrig glömma oss.

 

♥