I've got to admit, this feeling is a kick
Nu vet jag inte alls vad jag vill längre.
Förra veckan älskade jag den trygga tillvaron. Med trygg menar jag en mysig vardag och kvällar nerbäddad i soffan i pyamas med en bra film och en go vän. Lugnt, att veta exakt vad som händer, när var och hur. Laga maaaaat, bakaaaaa och plottraaaa. Gå på second hand bara för att hitta rätt fat till krukan liksom. Som den hemmafru som det är så roligt att vara! Men nu?
Nu kryper det i mig. Jag vill tillbaka till Sthlm, jag vill fnittra nätterna långa med syrran, jag vill gäärna se mer av Lidingös galna hus och jag vill faktiskt till och med ta mig tid att lära mig tunnelbanesystemet. Någorlunda iallafall. Jag vill ta en taxi hem efter 0800 på morgonen och jag vill sitta i ett bås med folk jag inte känner och dricka Singah. Jag vill också köpa shots åt bartendern. Jag vill bara kunna prata med folk på en bar, bara liksom säga en enda mening eller två. För att sedan säga Hejdå och så är det inget mer med det. Jag kan till och med tänka mig att ännu en gång utsättas för pärsen att vara kissnödig i Stockholm tunnelbana. (det finns inga toaletter i sthlm, fyi) och jag vill lära känna mer folk, och jag vill åka buss för att bara titta på allt. Gå på museum. Gå på stan och bara känna den där storstads betong-känslan, andas in storstadsluften. Springa uppför trappor för en dreten buss skull! Dricka kaffe. Jag vill flytta, jag vill göra någonting! Plötsligt känns det som att livet håller på att rinna bort i en jävla fart och jag känner att det enda jag vill göra just nu är att spendera dagarna med syrran utan någon som helst "trygghet", förutom hon.
Jag saknar liksom känslan av att inte veta någonting. Även om jag egentligen hatar den så älskar jag den. Jag vill resa. Trotsa alla mina rädslor, trotsa paniken över det okända och trotsa.. mig själv. Trotsa mitt trygga jag och bara ge mig iväg för jag älskar det galna och oförutsägbara livet. Faktiskt. Jag älskar det som fan!
Jag antar att allt detta flög på mig någongång då vi var på en efterfest i lördags och dansade salsa i soffan. Med folk som jag egentligen inte vet någonting om eller någonsin kommer träffa igen. Ändå tog vi chansen, risken, och det blev en kväll som vi säkert om 20 år från nu kommer se tillbaka på och skratta lika mycket åt då, som vi gör nu. Och jag vill ha fler såna minnen. Hur många som helst vill jag skapa!
