kawokaw

Syrran kallar mig för Bilbo. Säger att jag nog egentligen är en hobbit. Eller, en hob, kanske man säger. Detta baserat på att jag, precis som Bilbo, gärna sitter hemma i min mysiga soffa och läser böcker om äventyr, drakar och prinsessor, men aldrig vågar ge mig ut själv. Att jag trivs i min trygga fotölj. Men precis som Bilbo så finns det faktiskt en eld där, långt inne i mig, som vill ut och se världen. Som vill ut på äventyr, och när jag väl är ute på vägen så älskar jag det och säger att "aldrig ska jag glömma denna känslan." Och det är på ett bra vis. För jag kan påminna mig om att, kan Bilbo, en liten Hob, ge sig ut och slåss mot drakar och vandra land och rike tillsammans med dvärgar, så kan jag! Kanske inte bokstavligt talat.. men ni förstår. ♠

 

Nu har jag börjat läsa boken och även om jag bara läst 15 sidor så har jag skrattat till vid flera tillfällen över fakta som bevisar att Jennie nog faktiskt har rätt. Att jag är ganska lik Bilbo. Att jag nog en är hob. Men jag kan lova er att jag inte har lika håriga fötter. Och jag är faktiskt 160 cm lång så jag är inte riktigt lika kort. Men ändå. 

 

>> "Inte illa!" sade Gandalf. "Men jag har inte tid med rökringar idag. Jag letar efter någon som vill vara med om ett äventyr som jag håller på att ordna, och det är oerhört svårt att hitta någon".

"Det kan jag tänka mig! Häromkring! Vi är ett enkelt och stillsamt folk och har inget bruk för äventyr. Det är bara till hinders och stör friden. Man kommer för sent till middagen!!" <<

>> Nästa dag hade han nästan glömt bort Gandalf. Han var inte så bra på att komma ihåg saker, om han inte skrev ner dem i sin kalender. Såhär: Gandalf, te, onsdag. <<

 

>> Han tyckte om att få besök, men han ville gärna känna besökarna innan de kom, och han bjöd helst in dem själv. En hemsk tanke slog honom: tänk om kakorna inte räcker! Då kanske han - han var värd och visste sin plikt hur plågsam den än var - fick klara sig utan! <<