Någon måste väl vilja ha mig. Jag är faktiskt ganska bra.
Jag sitter här 23:29 en lördagnatt och söker jobb.
Igår, fredag, gjorde jag samma sak. Fortsätter mölja mig fram i detta virrvarr av annonser och sidor. Registrerat mig på minst 5 olika bemanningssidor, skickat 8 jobbansökningar till företag som inte ens söker personal. Nått 10-tal till annonser jag hittat ute på nätet. Någon måste väl vilja ha mig iallafall? Jag är faktiskt inte så himla dålig. Jag är ju ganska snäll, och rolig. Eller? Peppar peppar. Men det borde ju lösa sig. Eller, det måste lösa sig för snart är jag lika arbetslös här som jag är där. Typ, på ett ungefär. Åh vad jag vill att det ska lösa sig.
Vet ni någon som behöver någon med receptionsvana, eller servitrisvana, kanske någonting med text att göra eller bara någon som ska koka kaffe om dagarna så får ni gärna säga till. *blink blink*
Jag vaknade i morse och började gråta samma sekund jag slog upp ögonen.
Nu är det visst vänster visdomstand som vill töla med mig. Jag kan inte gapa nog för att borsta tänderna och hela dagen har jag fått sörpla i mig soppa och vatten för att få någonting i kroppen. Käken har liksom låst sig, jag är svullen och har skitont. Känns just nu som jag har tandkött längst hela jävla tandraden och jag kan inte stänga munnen för då biter jag i det. Och det gör ont. Så jag slörprar i mig Treo brustabletter var och varannan timma och hoppas på att det ska hjälpa. Eftersom jag inte har feber ville inte sjukvårdsupplysningen ge mig journummer till min privata tandläkare, så jag får bara hålla ihop till måndag och kräva en akuttid då. Im though, u know. Undrar hur många liter tårar man kan gråta på en dag dock?
Idag visste jag iallafall vad jag grät över. Den fysiska smärtan. Andra dagar har jag börjat gråta över ingenting. Eller något. Som när en liten unge sprang och kramade sin pappa när han kom och hämtade honom efter hockeyträning. Eller något klipp på facebook om något djur som räddar ett annat. Eller som när jag kom hem och hade fått ett paket på posten, med ett brev från Jennie som hon skrivit innan hon åkte, samt Skönheten & Odjuret-filmen, som jag tjatade hela tiden när hon var här om att jag ville se. Då gråter jag. Jag brukar inte gråta. Nu är jag blödig som fan. Jag vet inte vad som hänt.
Nu är det visst vänster visdomstand som vill töla med mig. Jag kan inte gapa nog för att borsta tänderna och hela dagen har jag fått sörpla i mig soppa och vatten för att få någonting i kroppen. Käken har liksom låst sig, jag är svullen och har skitont. Känns just nu som jag har tandkött längst hela jävla tandraden och jag kan inte stänga munnen för då biter jag i det. Och det gör ont. Så jag slörprar i mig Treo brustabletter var och varannan timma och hoppas på att det ska hjälpa. Eftersom jag inte har feber ville inte sjukvårdsupplysningen ge mig journummer till min privata tandläkare, så jag får bara hålla ihop till måndag och kräva en akuttid då. Im though, u know. Undrar hur många liter tårar man kan gråta på en dag dock?
Idag visste jag iallafall vad jag grät över. Den fysiska smärtan. Andra dagar har jag börjat gråta över ingenting. Eller något. Som när en liten unge sprang och kramade sin pappa när han kom och hämtade honom efter hockeyträning. Eller något klipp på facebook om något djur som räddar ett annat. Eller som när jag kom hem och hade fått ett paket på posten, med ett brev från Jennie som hon skrivit innan hon åkte, samt Skönheten & Odjuret-filmen, som jag tjatade hela tiden när hon var här om att jag ville se. Då gråter jag. Jag brukar inte gråta. Nu är jag blödig som fan. Jag vet inte vad som hänt.
Appråpå blödig så försökte jag tvinga mig själv att gapa förut. Liksom sträcka ut käken, och jag ville bara skrika av smärta när jag gjorde det! Då började jag blöda. Gött. Slår vad om att hela käken kommer hinna ruttna bort innan måndag.
Bästa Disney-filmen.