kawokaw

Alltså. Jag måste sluta börja varje mening med "alltså".

 

Jag sitter här och tänker tankar jag för ett halvår sedan inte ens skulle våga tanka på. Sitter här och ser på livet med en helt annan syn än för bara några månader sen. Varför? Jag vet inte. Kanske är det det faktum att jag om en månad har absolut ingenting kvar, egentligen någonting som borde ge mig sjuk panik, som gör att jag inser vad man faktiskt kan göra. När man arbetar varje dag och fyller de lediga dagarna med träning, fester, plugg och annat så liksom hamnar man i ett mönster man följer. Och trvis med det, jag menar absolut inget illa. Men nu, när jag står här och är arbetslös om en månad så liksom tänker jag på ett helt annat sätt. Eller, jag tänker inte alls. Jag tänker "det löser sig" och känner mig helt jävla stenlugn om att det ska göra det. Jag har ju inget alternativ än att lösa det. Så det måste ju bli bra. Men det faktum att jag faktiskt är så jävla lugn om det, ger mig panik. Så fungerar jag. Jag får panik över att jag inte får panik. 

 

Jag sätter mig i situationer som jag sa att jag aldrig ville hamna i. Men jag liksom kryper dit och tänker att "men det får gå som det går, jag överlevde ju sist". 

 

Jag sitter och räknar på äventyr som jag absolut inte ens egentligen borde överväga om man ska tänka logiskt, och som jag i somras aldrig skulle ens tänka på vore möjligt.

 

Så jag förväntar mig inte att någon ska förstå hur jag tänker eller känner, för just nu förstår jag inte på mig själv. 

 

Jag vet inte om detta är en ny version av Memmie. Memmie 2.0 typ, en karpe-diem-Memmie, eller om det bara är en bra dag. Well, det lär väl märkas om någon dag, hur jag tänker då.